Webmaster

(Uppdaterat 21 september)

Nu är det femtio år sedan jag ryckte in i Karlsborg 1972.

Jag gör som jag alltid gör, jag tar svängen förbi Flugebyn på min väg in mot Lägret. Det gör jag oavsett från vilket håll jag kommer. Hoppledningstornet i kanten av det stora fältet, närmast vägen, är sedan många år borta. Tornet, varifrån hoppledningen med megafonkritisk decibelröst kommenterade beväringens luftfärd ner till slutlig markkontakt. Ja, ibland lite till också, om landningen var direkt usel.

Flugebyn. Fält 38. Ett krigsflygfält som anlades i början av 1940-talet, liksom många andra krigsflygfält runt om i Sverige med anledning av det pågående världskriget. Och som sedan blev överspelade när det svenska militärflygets propellerepok ersattes med jet, vilket krävde längre, hårdgjorda betongbanor. Om det fanns några flygplanshangarer kamouflerade till ladugårdar här i anslutning till fältet minns kanske ingen längre. Men fältet passad ju alldeles utmärkt för Fallskärmsjägarskolans kommande aktiviteter.

Denna gång kommer jag söderifrån. Förbi Hjo. Annars har jag de flesta gånger passerat det stora fältet via Töreboda/Undenäs. Första gången jag närmade mig Karlsborg, kom jag i min gamla, grå Opel Rekord 1700 över Askersund. Körde helt oskuldsfullt, helt ovetande om händelseutvecklingen för mitt vidkommande det närmaste året, direkt till Lägret. Utan att passera Flugebyn.

Jag checkar som vanligt in på Gula Villan. Min årskull firar nu 50 år efter inryckning, Fallskärmsjägarskolan firar 70 år efter dess bildande 1952.

Fredag

17 30. På kvällen har vi, som skall delta i den gemensamma jubileumsmiddagen i militärrestaurangen Kastanjen, samlats utanför Soldathemmet. Många med respektive. Liksom vid vårt förra jämna jubileum 40 år, blir det lite trevande gissningar och funderingar om vem och vilka av oss tidigare unga, Oövervinnerliga, som nu döljer sig bakom de åldrande gentlemännens varierande uppenbarelser. Även om de kroppsliga yttre skalen synes ha naggats, eller kanske rent av gnagts, av tidens tand, så är rösterna och sätten att uttrycka sig oförändrade. De är lätta att känna igen. Och under tiden som vi väntar på insläppet in i Kastanjen under det att vädrets makter fullt ut driver sitt kraftfulla spel, så synes i mina ögon de åldrade gentlemännen ständigt bli allt yngre…

Militärrestaurangen Kastanjen är stor. Den är faktiskt mycket stor. När det begav sig intog vi våra måltider här. Vi Oövervinnerliga hade då rätten att runda alla matköer, vilket vi självfallet också utnyttjade. I begynnelsen var det språng marsch från Lägret till matsalen som gällde. Genom och uppför det kullerstensbelagda valvet i fästningsvallen. Födointaget skedde normalt under ymnigt svettande.

Vi är många gäster här på kvällens jubileumsmiddag. Minst fyrahundra. De inledande talen är vackra, spirituella och inspirerande. Den förserverade räksmörgåsen försmäktar på tallriken. Välsmaklig huvudrätt och efterrätt hämtas så småningom av envar, på samma sätt som när det begav sig. Talen fortsätter och ljudnivån däremellan är icke försumbar.

Vädrets makter tonar efterhand ned sitt lynniga spel och vi förflyttar oss så småningom hjälpligt torra ner till Skärmen och där rundar vi av fredagen under kamratliga och nostalgiska former. Och trots den nyligen avätna middagen; kanske en kolgrillad hamburgare med tillbehör samt en och annan öl.

Lördag

10 00. Påföljande dag kallar så Flugebyn. Vädrets makter har i huvudsak abdikerat. Patrullvis sker fällningarna från C130 Hercules. Eller ska jag skriva TP 84 Hercules? Den gamla arbetshästens historia började med specifika behov av lufttransporter i samband med Koreakriget. Första flygningen 1954. För sextioåtta år sedan. Må så vara. Men mäktigt är det i vart fall. Fällningar från så låg höjd att en gammal gentleman började undra.

12 00. Samling vid Befälsgatan 6B.

Guidning fram till Gravkaponjären som är inbokad för vår räkning sedan nästan ett år tillbaka. I uppropet till våra befäl har Rolf Käck, Bengt Persson och Calle Lago-Lengqvist svarat. Uppropet till de Oövervinnerliga har möjliggjorts genom ett kvalificerat lagarbete av 2246 Nilsson, 1133 Gribel och mig. Omfattande sökningar och uppdateringar av aktuella adresser har utförts. Gravkaponjären synes vara omvälvd av en mystikens täckelse. Det är få som känner till dess existens och än färre som har varit där. Långt inne i Fästningens gamla försvarsdelar ligger denna mäktiga lokal med dess unika miljö. Där intar vi vår lunchbuffé.

1335 Lundahl ger en mycket medryckande skildring när han ingick i ett multinationellt, genuint återskapande av ”Dagen D” i Normandie. 75 år efter den verkligt timade ”Dagen D”. Iklädd autentisk uniform och med tillhörande attribut fångar han vårt intresse med sin föredragning. Ett drygt trettiotal svenska och totalt närmare tvåhundra internationella fallskärmsjägare deltog i denna hågkomst. Lufttransporten skedde med åldriga, restaurerade Douglas DC-3 Dakotas, eller kanske gamla Douglas C-47 Skytrains, av vilka somliga fysiskt var med ”Dagen D”. Den militära versionen av detta plan byggdes i mer än 10 000 exemplar. Luftkonvojen säkrades med omkringsvärmande jaktplan. Återuppståndna, ännu lika mytiskt eggande. Supermarine Spitfires, Hawker Hurricanes, North American P-51 Mustangs. You just name it!

Våra kära gamla befäl ger oss sanningsenliga, kärnfriska tillbakablickar. Berättar initierat om fallskärmar och skidåkning. Om någon som knappt var sju minuter efter Assar Rönnlund i Nordensköldsloppet. Bland annat. På något sätt är vi femtio år tillbaka i tiden. Och det känns bara så rätt, så rätt.

Vi minglar, vi söker oss till minnes, vi berättar. Hittar här och var fakta som mer eller mindre låter sig bekräftas. Osanningar? Nej. Men sanningar kan vara tämligen tänjbara.

3327 ”Lungan” Johansson som utrikesarbetade i drygt 30 år men återfanns. 2228 Bylund orerar fortfarande om irrfärder på Apberget. 1245 Andersson menar att det är utsöndringen av endorfiner som är anledningen till överanvändning av mobiler. 3307 Olofsson minns nätterna på Myrheden, -40°C. Han, muskelbyggaren, som kunde göra hur många sit-ups som helst, men fick blindtarmen bortopererad av misstag. 3309 Laurell med den tidsexakta artefakten; ”Affisch FJS Dag 1972”. 1332 Håkansson som kom i rätt tid till rätt plats med rätt utrustning. 1336 Thunanders straffrunda från Lägret runt hoppledartornet på Flugebyn och tillbaka till Lägret. 1148 Klevelands orienteringsmissar som aldrig var kortare än en ”kvart”. 3102 Bogren som sålde sin gröna ”Bullmerca” med körförbud till 3333 Andersson. Om 1335 Lundahl och 1332 Håkansson som under en fältövning försvann och hamnade i tidningen Expressen. Och han, BoP, som illustrerade sig kvar på skolan men aldrig gjorde något fallskärmshopp.

18 00. Ceremoni i Lägret.

Jag tror faktiskt att alla årskullar från 1952 och framåt finns representerade i uppställningen vid det årskullsvisa avlämnandet. Det känns utomordentligt mäktigt. ”72 31” anmäler jag, med darr på stämman. Det vill säga: årskull 1972, 31, trettioen, närvarande just här och nu. Efter femtio år. Vi var ca 130 gossar som ryckte in den heta sommaren 1972 och 82 Oövervinnerliga som muckade knappt ett år senare. Härlig marschmusik, lysande tal och avtackningar. Slutligen: ”HögerVänsterOm-Marsch”! Skärmen drar. Och vi låter det ske.